Zornmedaljens baksida

Sigfrid Lundberg

Table of contents

Zornmedaljens baksida

En diskussion av Zornmärket och riksspelmannainstitutionen

Riksspelmannen

Betydelsen av och Zornmedaljerna för den svenska spelmansrörelsen utvecklingen kan knappast överskattas. Folkmusiken lever frodas och det synes mig som om spelglädjen är i ökande i alla generationer. Zornmärkesnämnden har spelat en aktiv roll i detta, genom att stimulera att en tradition som en gång var nära att dö ut åter kunde etableras i Sverige.

Tyvärr är den, förefaller det mig, bättre på att utföra sitt uppdrag än att klargöra och rättfärdiga det, åtminstone så som den beskriver det i tidskriften Folkdansaren (se även http://www.folkdansaren.nu/tidn/034/034-zorn.htm). Artikeln är rent av dålig, och det är synd. Jag tänker inte göra någon poäng av det här, dock, eftersom jag tror att få är missnöjda med vad Zornmärkesnämnden gör. För att ta ett lite grovt exempel så har ännu inte inträffa att jag gjort reflektionen: "Hur kunde Zornmärkesnämnden göra detta pucko till riksspelman" när jag avnjutit en koncerterande sådan.

Zornmärkesnämnden definierar vad en riksspelman är och vad en sådan spelar och på vilka instrument det skall göras. Titeln riksspelman är en välkänd kvalitetsstämpel bland vår publik. Indirekt har Zornmärkesnämnden därmed ett slags tolkningsföreträde för vad som är god folkmusik. Den tolkningen är för snäv, och definierar bort goda och välförtjänta folkmusiker. Jag skulle vilja gå så långt att påstå att den är skadlig, inte för folkmusiken men väl för Zornmärkesnämnden själv och i förlängningen för titeln rikspelman. I synnerhet tror jag inte att Zornmärkesnämndens definition av tradition gynnar spelmansförbundets verksamhet och utveckling.

Vad som bör göras

När detta är sagt detta vill jag åter poängtera att mitt missnöje, gäller vad Zornmärkesnämnden inte alls gör eller vad som kunde göra bättre. Om man vill formulera en trovärdig och konstruktiv kritik måste man sålunda specificera vad som inte görs och varför det borde göras, och slutligen kanske vem som borde göra detta.

Det är nämligen inte självklart att det är Zornmärkesnämnden som bör göra det som nu inte görs. Det finns goda skäl att låta Zornmärkesutdelningen fortsätta enligt de rådande principerna. Det är helt enkelt viktigt att spelmän förkovrar sig i det som var de sista levande bevarade resterna av en lång tradition, så som den såg ut ungefär vid 1930-talets början. Kanske är det bra att det finns en särskild belöning för just detta.

Däremot kan man argumentera att många av de konstnärliga aktiviteter dagens spelmän hänger sig åt inte täcks av Zornmärkesnämndens mandat; aktiviteter som är viktiga och vars odling bör uppmuntras genom någon form av nya utmärkelser.

I likhet med Zornmärket skulle dessa utmärkelser förknippas med märken i valörerna guld, silver och brons och det vore bra om titeln riksspelman även för dessa kunde knytas till de två högsta. Det nya märket borde, liksom Zorns, vara vackert och skapas en erkänd konstnär vars hjärta brinner för vår musik. En ny verksamhet bör samordnas med Zornmärkesnämndens, eller kunde möjligen dess mandat även skulle kunna breddas till att omfatta även de nya områdena.

Andra medaljer

Det är tre vida fält jag tror skulle passa. Av dessa liknar två det som i dag belönas med Zornmärken i brons och silver, såtillvida att de lämpar sig för uppspelning i någon form. Syftet skulle, i mitt sinne, att

  • belöna pietetsfull konstnärlig fortsättning av traditionen
  • belöna sökandet efter folkmusikens rötter

Detta skulle att uppmuntra tolkning av traditionen på nya sätt och därmed göra den levande och ge bättre förutsättningar för att den förs vidare. Uppspel ska kunna ske med ett instrument valt med pietet, inte från en fixerad lista. Ett område som bör ges särskild uppmärskamhet är att uppmuntra instrumentalister som ger sig på tidigare traditioner med tidstrogna instrument. Även komposition av ny folkmusik och utveckling av nya samspelsformer skall kunna belönas.

Guldmärket bör tillfalla spelmän som utmärkt genom mångårig konstnärlig verksamhet inom dessa områden. Möjligen skulle betydande forsknings- och utvecklingsarbete kunna ge denna valör. Slutligen finns det ett område som är så viktigt att det skulle kunna ges ett alldeles eget märke, nämligen för att

  • belöna långvarig och trägen pedagogisk verksamhet.

Inget kan vara viktigare för oss än att föra traditionerna vidare till unga spelmän. Det är ett krävande arbete som tar tid från utövarens egen konstnärliga utveckling.